Bemöta barn som varit med om något svårt

Barn som har varit med om något svårt kan precis som vuxna fortsätta må dåligt en tid efteråt. Det behöver inte vara barnet själv som har drabbats av något traumatiskt. Att bevittna hur någon annan far illa kan räcka. I en sådan situation är det vardagliga stödet från vuxna ofta viktigt för återhämtningen.
Publicerades

Precis som för vuxna finns det många saker som kan leda till sorg, kris eller oro hos ett barn. Det kan till exempel handla om sjukdom eller död i familjen, att barnet har behövt fly från krig, negligerats av en förälder eller upplevt våld eller övergrepp.

Barn reagerar olika på svåra händelser. Ålder spelar också roll. Hos lite större barn kan symtomen likna de hos en vuxen som upplevt något traumatiskt – sömnsvårigheter, mardrömmar, att barnet känns frånvarande och försvinner in i en egen bubbla.

Olika tecken på att  något är fel

Ett mindre barn kan plötsligt börja bete sig som yngre än vad det är och till exempel söka mer närhet än tidigare eller kissa på sig efter att ha varit blöjfritt länge. Barnet kan bli mindre intresserat av att leka, eller annat som det tyckt varit roligt tidigare.

Det är viktigt att komma ihåg att alla barn reagerar olika. Ibland är det kanske svårt att märka något på barnet, även när man vet att det har varit med om något svårt. Inget är rätt eller fel.

Om du som vuxen vet att ett barn har varit med om något svårt, eller misstänker att det kan vara så, är det bra om du försöker skapa en lugn och trygg miljö runt barnet. Var inte rädd för att prata med ett barn som mår dåligt, av oro för att göra fel. Det viktigaste är att du visa att du finns där och lyssna. Lägg bort telefonen, stäng av teven och andra distraktioner när du pratar med barnet om det som hänt. Även om barnet inte är redo att dela med sig just nu, vet det att du finns där.

Vad än barnet berättar är det bra att försöka förhålla sig så lugn och neutral som möjligt.

Hjälp barnet hantera det som hänt

Du kan också hjälpa barnet att hitta sitt eget sätt att hantera det som hänt. Det kan handla om att tillsammans fundera över aktiviteter som gör att sorgen eller oron lättar för en stund. Eller att bidra till att rutiner hålls och att vardagen återgår till hur den var innan händelsen. Om barnet känner sig oroligt av tankar och känslor som dyker upp, kan det vara bra att förklara att tankar och känslor inte är farliga och att de går över.

Om du upplever att ett barn uttrycker hopplöshet eller en vilja att avsluta sitt liv är det mycket viktigt att du söker hjälp via vården. Ring i första hand din vårdcentral eller hör med 1177. Använd 112 vid omedelbar risk för liv. En första kontakt med skolhälsovården eller skolkurator kan vara en annan bra väg att gå.

Professionell hjälp kan också behövas om du upplever att barnet är deprimerat, har ångest eller lider av posttraumatisk stress. Om barnet är lite äldre kan det vara bra att berätta för det att man vill söka hjälp och varför, så att det känner sig delaktigt.

Samtalstips

Bland det svåraste som finns är att lyssna utan att prata för mycket, och det gäller särskilt när det är ett barn eller någon annan vi känner starkt för som berättar om problem för oss. Här är några tips som fungerar när en pratar med barn (till och med ganska små barn, och faktiskt även med vuxna):

  • Även om du får panik när barnet berättar något, försök att inte visa det. Verka så lugn du bara kan. Fokusera på att andas lugnt och bara lyssna.
  • Försök inte att bortförklara det som barnet berättar, förminska problemet eller hitta ”rimliga” anledningar till det som hänt. Även om du tror att barnet missuppfattat, eller att hen överdriver.
  • Om du kommer på lösningar eller har förslag på vad barnet kan göra, eller vad du kan göra för att hjälpa barnet – vänta med att säga det. Det är mer respektfullt – och ofta mer konstruktivt – att lyssna på vad barnets egna förslag och tankar, även om det tar tid.
  • Upprepa det barnet sa för att visa att du hört det rätt, förstått det rätt.
  • Om barnet reagerar med frustration på att du missförstått, be om ursäkt och be att barnet förklarar igen.
  • Det är helt okej att svara till exempel:
    • ”Menar du att [det du tyckte att barnet sa]? Hur känns det när du tänker på det?”
    • ”Det låter som en jobbig sak att tänka på. ”
    • ”Tror du att det finns något som du eller jag kan göra för att det ska bli bättre?”
    • ”Vad skulle du vilja att vi gör nu?”
    • Lyssna noga på de svar du får. Eller acceptera att det just nu inte finns något svar. Även om ni ännu inte har någon lösning på problemet har du gjort skillnad, bara genom att lyssna och visa att du har förstått vad det är som tynger barnet.

Mer läsning